Av Gary Yabrough

Min första dotter, Autumn, föddes den 8 januari 1982. Det var en hemförlossning i en liten stuga i obygden vid Bitterwood ranchen, i Idahos klippiga berg. Min fru, Betty Jean, var den djärva och modiga typ av kvinna som jag tänkt mig att pionjärkvinnorna från vilda västern var. Inte oväntat, med tanke på att hon härstammar från den kände revolvermannen John Wesley Hardins blodlinje. Till händelsen med Autumns födelse hade vi hyrt in en barnmorska och hela händelsen skedde utan komplikationer. Det var bra med tanke på att vi inte hade kunnat ta oss till ett sjukhus om det blivit en nödsituation. Den åttonde januari 1982 är en dag som är minnesvärd på mer än ett sätt för mig. Det var den första snöstormen i klippiga bergen som jag sett, komplett med noll sikt, det var som en vit vägg! Det var vår första vinter i Idaho, efter att ha flyttat dit från Arizonas södra ökenområden för att hamna i gemenskap med andra likasinnade rasmedvetna.

Om jag minns rätt så vägde jag Autumn med en fiskvåg till 4312 gram. En rätt stor fångst som omedelbart gladde mig enormt! Själva händelsen var vacker och inspirerande, och även en av mitt livs mest underbara upplevelser. Ett storslaget minne som jag alltid kommer vårda, och en som jag högst skulle rekommendera varje man att uppleva åtminstone en gång under sitt liv.

Jag var så imponerad och inspirerad av Autumns födelse att jag föreslog för min fru, när hon blev gravid igen, att vi själva skulle förlossa barnet hemma. Som jag sa så var Betty Jean djärv, eftersom hon fick barnafödande att framstå som lätt så var hon med på det. Jag var upprymd och upphetsad och började samla och läsa barnmorsketexter inför den kommande händelsen. Jag hade nio månader på mig att göra slag i saken och skaffa alla nödvändiga redskap som krävs för att föda ett barn. Kostnaden var ungefär 300 dollar, hälften av kostnaden för barnmorskan till Autumns födelse och inte i närheten av de tre- till sextusen dollar som läkare krävde för att föda.

Eftersom jag var involverad i den vita Saken så hade jag tillgång till många kvinnor som hade fött hemma och som även hade studerat till barnmorskor, så jag hade gott om erfarenhet till hands om jag skulle behöva den. Jag studerade texterna och ägnade särskild uppmärksamhet åt de sektioner som behandlade risker och komplikationer som kan hända vid barnafödande. Jag var säker på att jag skulle kunna hantera varje nödsituation och snabbt få Betty Jean till sjukhuset 2 mil bort om det krävdes. Jag tog Betty Jean till en barnläkare för kontroll varannan månad, men jag genomförde all omsorg inför födseln själv. Jag hade införskaffat ett stetoskop och en blodtrycksmanschett och vi förde journal över all vital statistik för moder och barn fyra gånger om dagen. Att höra babyns hjärtslag för första gången var fantastiskt. Att också lyssna till, och särskilja, de ljud som navelsträngen och moderkakan gjorde var fängslande.

Betty Jean började få värkar på nyårsaftonen, vilka jag tog tid på och plikttroget skrev in i vår journal. Allt var klart; bilen var justerad, med full tank och väntade om en nödsituation skulle uppstå. Vårt sovrum/förlossningsrum var uppvärmt till över kroppstemperatur för att inte barnet skulle bli chockad av att bli utsatt för en kallare miljö. På nyårsmorgonen var Betty Jeans värkar nästan konstanta, ändå hade hennes vatten inte gått. Så jag bestämde mig för att titta på hennes utvidgning igen. Så fort jag hade påbörjat undersökningen så gick vattnet och barnets huvud var redan inne i livmoderkanalen; det var show time! Vattnet var klart och doftfritt, ett bra tecken på att allt stod rätt till med barnet. Jag tvättade mina händer igen, men blev snabbt tvungen att ta fram ett nytt par kirurghandskar; den här babyn hade en angelägen önskan att få träffa sin pappa!

Innan jag hunnit få på mig handskarna så började bebisens huvud synas. Jag hade två fingrar i en av handskens fingrar, de andra två i ett annat och tummen var inte i något finger alls! När en bebis föds så sker det vanligen med huvudet först och ögonen nedåt. När barnets huvud kröntes så förbluffades jag över att hud kan sträckas så tajt att den blir transparent. Vid det här laget måste man placera sin handflata på barnets huvud och sakta ned processen lite för att hjälpa till med att förebygga bristningar. Efter huvudet har krönts och kommer ut, så är det vanligen en hand eller axel som följer. I detta fall var det en axel, vid denna punkt så brukar saker ske mycket fortare och bli upphetsande.

Babyn påbörjar en långsam vändning för att vända sig uppåt medan det vrider sig ut på ett ögonblick. Nu måste man stödja babyns huvud och nacke under detta vridande ögonblick och även fånga det! Ingen lätt uppgift, det går fort och är halt. Så fort babyn var ute så kom en knappt hörbar suck när det tog sitt första andetag och jag gav det till Betty Jean. Det var ingen gråt alls och Betty Jean rensade babyns näsa och mun med en nässug. Den enda komplikationen var att det fanns en knut på navelsträngen. Jag satte mina fingrar i knuten för att förhindra att den drogs åt; problemet löst. Efter ungefär tio minuter så slutade navelsträngen pulsera och övergick till en grådassig färg. Detta är en indikation på att babyns kropp nu till fullo fungerar av sig själv och att navelsträngen kan klippas. Under all upphetsning så tänkte ingen ens på att titta efter om det var en pojke eller flicka, tio tår, tio fingrar och alla de normala nödvändigheterna hos ett barn. Det var en flicka!

Jag satte klämman på navelsträngen ungefär fem centimeter från babyn och ytterligare två klämmor med fem centimeters mellanrum ungefär 30 centimeter från den första. Sedan klippte jag navelsträngen mellan det andra setet av klämmor. Så småningom kommer den resterande strängen att bli lite längre, vilket är en indikation på att moderkakan har släppt från livmodern. Efter ytterligare några sammandragningar så var moderkakan också ute. Vi sparade moderkakan i frysen till våren, en gammal traditionell sed i olika kulturer från våra ariska förfäder är att använda moderkakan för att gödsla en trädplanta, vanligen en ek. Hannahs träd finns på kanten till en lång klipprygg i Bitterroot vid Klippiga bergens, ett mullbärsträd som inte ligger allt för långt ifrån platsen för hennes födelse.

Både Autumns och Hannas födslar var en oerhört fantastisk och underbar upplevelse för mig, likväl som en uppenbarelse! Ens egna barn ger honom eller henne en fullständig förståelse om vad vår rasliga Sak gäller. Det skapar medvetenhet, återuppväckt engagemang och en orubblig beslutsamhet att tjäna vårt folks Sak.

Barnaalstrande kan enbart beskrivas som ett mirakel. Och händelsen blir ännu mer underbar när det är ditt barn som föds. Jag förlöste henne! Jag var den första att se henne, att röra vid henne! Jag klippte hennes navelsträng och var den första att sätta på henne en blöja! Finns det ett band som binder starkare än det? Jag känner inte till något. Jag rekommenderar skarpt alla män att delta i och uppleva detta livets mirakel. Det är en fantastisk händelse att bevittna. Ett minne jag återupplever ganska ofta. Hannah var ett "nyårsbarn", den 1 januari 1984. Nu är hon nitton år gammal och har en egen son, mitt barnbarn Jason.

Autumn var fyra, och Hannah nästan två när jag infångades av FBI och sattes i fängelse. Den senaste gången mina barn såg mig var vid min häktningsförhandling för arton år sedan. Jag leddes bort med fot- och handbojor. Dock kommer jag se mina döttrar och mitt barnbarn snart, tack vare några generösa människor i St. Paul, Minnesota. Jag kan knappt hålla mig tills jag får se dem!

Som min Bruder och kamrat Randy Evans sa, "Om du vill förstå och veta vad denna sak handlar om, titta bara in i ett litet barns ögon.". Det är vad allt handlar om. Det är vad vi kämpar för att bevara. Det är inte ideologi, filosofi, religion; alla dessa bleknar i jämförelse med den kärlek, tillit och trygghet man kan se i djupet av ett barns ögon. Vilken annan sporre behöver vi? Låt meningsåtskiljarna gräla och gnabbas för sig själva medan vi förbereder en framtid för våra barn!

Skriven av Gary Yabrough