Av Frank Silva

Hur var det pappa? Min son har aldrig riktigt ställt den frågan till mig. Vi har pratat om många olika saker han och jag, men aldrig riktigt berört de tio år jag satt fängslad, frånvarande från honom och hans mor. Det är inte det att jag skäms över ”varför”, det har bara inte kommit på tal ännu. På barns vis ger han mig ibland blickar och kortare kommentarer när en scen ur ett fängelse visas i någon film. Vi har ofta haft diskussioner vid våra högt uppskattade middagar med hemlagad mat, där vi talat om hans farbror Robert J. Mathews. Den farbror han aldrig träffat och aldrig kommer att få träffa på denna jord. Du förstår, hans farbror dog långt innan min son föddes. Faktiskt, så blev han mördad, av myndigheterna i det land han såg som sitt. Det är i alla fall det han alltid fått lära sig och vad jag också lärt mig. Min son som är en bra stark pojk har något gemensamt med dig som läser detta. För precis som han har du aldrig träffat Robert J. Mathews, men många av er vet ändå mer om honom än min son gör. Och det är precis så det ska vara. Ni som inte vet vem han var har en skyldighet gentemot er själva att ta reda på det.

Men det var inte därför jag tillfrågades att skriva något till er alla. Alla ni som ger av er tid, era pengar och er visdom till våra hjälporganisationer. Jag blev tillfrågad om att skriva om min frigivning från ett elva år långt fängelsestraff under vilket mitt mod blev prövat och gjutet genom att överleva som en hel människa. Men inte bara det, det finns alltid en orsak till att en sak sker, likväl som själva utförandet av saken.

I början av åttiotalet fanns det män, en stam faktiskt, som kallade sig Der Bruder Schweigen, eller Det tysta brödraskapet vars analys av läget var ungefär denna: Det fanns förrädare, svekfulla män, karaktärslösa, maktgiriga människor som förstört ett en gång så storslaget folk och dess nation. Brödraskapet trodde att de i tysthet kunde ändra på saker, skeenden och på historien för det var deras nation och deras folk som hade förstörts. Nåväl, som berättelsen förtäljer så misslyckades de i sina försök att förändra läget, men ingen historia tar fullständigt slut och inget sista kapitel är planerat på länge än. För även om dessa bröder nu tynar bort i djungler av betong och stål så är gnistan de tände i högsta grad stark och full av samma passion för det folk de offrade allt för att försvara. De lever ännu, delvis, tack vare att människor som du tror på dem, vad de står för och vad de offrat sina liv för.

Jag gjorde samma ställningstagande. Jag dog inte även om du hade haft svårt att övertyga min fru om detta under de elva åren. Hon stod vid min sida i över ett decennium medan mindre starka individer lämnade sina partners efter betydligt kortare tid. Hon stod vid min sida under den plågsamma arresteringen när regimens företrädare hotade att döda henne och vårt ofödda barn. Det enda hon hade kvar var sin stolthet och kläderna hon hade på sig. Medan jag och mina bröder gick igenom den fars många kallar för den amerikanska rättvisan, höll hon vår nyfödde son i sina armar. Vår son som knappt kunde hålla huvudet uppe själv när han dreglade på sin lilla filt. Hon höll tillbaka tårarna när domaren utdömde straffet på fyrtio år, men hon utgjöt dem när hon fick en ytterst kort stund tillsammans med mig innan jag fördes bort. Det är nu elva år sedan och medan jag skriver detta tillagar hon vår middag. Vad hon än har i grytorna så doftar det gott. Jag är hemma, en plats som inte varit min på elva år.

Men det finns mer att tillägga. Uppoffringen finns kvar. Fortfarande finns det många män, mina bröder och dina som är kvar bakom murarna bland ljud och lukter obekanta för de flesta av er. Dagarna mal på och döljer en ensamhet som endast munkar, profeter och martyrer kan föreställa sig. Det är resultatet av uppoffring, det var genom total kärlek och hängivenhet som dessa män hamnade levande i denna grav. Det är människan mot tiden, och deras tid har stannat, för er mina bröder och systrar. Precis som dem så tänkte jag på er alla. På drömmarna, visionärerna, filosoferna; de unga och de gamla, och jag grät för er alla. Jag grät för våra barn, för våra kvinnor och för våra män som inte tycks förstå vilken otroligt svår situation vi befinner oss i. Jag är säker på att mina och dina bröder gjort detsamma, för trots allt så älskar de ju er alla.

Elva år passerade, jag är hemma nu och försöker skapa mig ett liv. Många har svurit att följa mig till slutet och försvunnit på vägen men andra fyller sakta deras tomrum. Löften har brutits men nya har avgetts och verkar hålla. För att sammanfatta det kort så blir det som livet bestämmer, som ödet har förutspått, men jag är hemma. Himlen är blå, idag regnade det och Dire straits spelar Brothers in arms medan min son leker utomhus. Mina bröder längtar efter att få se sina barn leka, längtar efter den friska luften och att få känna regnet mot huden. Det har gått elva år. Jag får ofta frågan om det var värt allt, värt uppoffringen, förnekandet och frihetsberövandet. Kan man svara ett rakt ja eller nej? Kan man få vatten att vara fullständigt stilla? Kan man definiera vad själen är? Ja det var värt uppoffringen! Uppoffringen av sann kärlek. Smärtan av elddopet var värt det om det endast kan innebära fördelar för ett enda av vårt folks barn och ge det kunskapen om vem som är dess bröder, fäder och förfäder. Att dessa män, dessa tysta bröder var vanliga dödliga som inte alltid fattade rätt beslut men som alltid levde för drömmarna och idealen som åter ska göra oss till ett starkt folk.

Detta är varje riktig mans arvslott, en man försöker göra vad han måste, vad han kan och inget annat. Alla måste en dag dö, men innan dess måste man leva, och att leva för någonting är vad allt handlar om för varje man och kvinna. Det handlar inte om huruvida du lyckas eller inte utan om du tar dig själv i kragen och försöker igen. Det är hur man lever sitt liv som är det svåra och det är det som utmärker en högre stående man eller kvinna. Att leva med livets tävlan, inte bara komma till start.

Mina kamrater gör sitt bästa med sina förutsättningar, deras cykel kommer att slutas och de kommer att återförenas med sina familjer. Men du, läsaren, har också en livscykel som du ännu måste slutföra. Hur många av er har skrivit en rad till dessa män, det minsta man kan begära av er?

Tro inte en sekund på att dessa män har för mycket att göra och därför inte kan eller vill skriva. Om du kan avvara en slant, skicka den till dessa män eller deras familjer genom våra hjälporganisationer. Under tio års tid fick min fru sin inkomst från tre olika källor på konstant basis, trots det har vi fortfarande stora skulder. Men så går det, det betyder bland annat att att de flesta inom ”rörelsen” är lata och själviska om inte närmast likgiltiga inför de som anses ha legat i frontlinjen i den rasliga kampen. Organisationen Seinn Feinn kunde samla in och fördela femtio gånger mer pengar till IRA än jag mottog under hela min fängelsevistelse. Har de en starkare tro på sin sak än vi har på vår? Tänk på våra hjälporganisationer som vår socialtjänst, som tar hand om den fallne brodern och hans familj. När du ger till dessa ger du till oss. Det kommer att bli tufft för de män som friges, det är tufft för mig nu. Med ekonomiska medel (märk donationen med namn på den du vill ska motta den), kan det bli möjligt som jag bett många av ”ledarna” om genom åren men tyvärr blivit besviken över. Att ge dessa män och deras familjer en ekonomisk buffert till sjukvårdskostnader och annat som tär på tillgångarna när de kommer hem igen. Det är det enda rätta att göra för en professionell rörelse, en rörelse som vi förväntar ska stödja oss i vårt politiska imperativ.

Jag ber om ursäkt för min kanske hårda ton men det är med förhoppning om att du inte sviker de män som givit sitt allt för dig även om du som de flesta var väldigt ung eller inte ens född när deras kamp tog sin början. Och till er som faktiskt minns när denna kamp mot förstörelsen av vår kultur inleddes ställer jag frågan; När stödde DU senast dessa män och deras familjer istället för de som säger sig vara våra ledare men som inte leder oss? Var och en av dessa män har ett jubileum som närmar sig. Låt oss alla fira eller helt enkelt minnas vad dessa män har offrat för folket.

Låt minnet av Robert J. Mathews och hans kamrater vårdas och äras av generationer framöver.

Förbli starka

Skriven av Frank Silva